minns med blandade känslor

Jag skrev aldrig någon förlossningsberättelse när vi fått Liam. Det var så mycket att smälta, men nu exakt ett år sedan så känner jag mig redo att dela med mig av det jag minns ;)

För exakt ett år sedan hade jag ganska precis vaknat efter 2 timmars sömn pga sömnsprutan. Vi hade kommit in kvällen innan, men jag var då bara öppen 1cm (trots olidlig smärta!), så de skickade ut oss på promenad. I två timmar gick vi, ner till Statoil och köpte en banan. Ja, det var allt som Dennis växelpengar räckte till. Väl nere väntade jag utanför, svor på att jag skulle föda där, på parkeringen. Vi kämpade oss tillbaka till förlossningen för att bli undersökta igen. Nähe, fortfarande 1 cm. Minns att jag föreslog att vi skulle ta det en annan gång och bad om att få komma tillbaka nästa vecka eller så, men barnmorskan sa att det tyvärr inte gick till riktigt på det viset, så vi blev kvar.

Idag har det då gått ett helt år sedan jag slungade en vetekudde i huvudet på min Dennis. Han hade visst frågat om jag inte kunde killa honom lite under fötterna? Hojta till om ni inte tycker att han var värd en påse ris i pannan i det ögonblicket. Ett helt år har gått, och de bra vibbarna blandas med de dåliga. Vissa är som gjorda för att föda barn, och vissa är helt enkelt inte det. Jag råkar tillhöra den senare kategorin.

Om jag minns rätt så låg jag i badet vid den här tiden. De hade föreslagit en vända på staden, men jag kunde ju förfan inte ens gå, så som tur var fick vi stanna inne. Det var varmt och skönt och jag älskar att bada! Minns att jag var förbannad på varenda värk som gjorde att jag inte kunde njuta av min spabehandling (Jättehett vatten och luktfri steriliserad tvål). Äntligen började det hända någonting och efter badet var jag åtminstone öppen 5cm.

Om ca två timmar är det ett år sedan jag mötte min bästis lustgasen för första gången. Vi bandade ganska på en gång och jag stannade vid dess sida under hela arbetet och även efteråt. Den hjälpte ju för ett tag, men mina värkar var envisa och blev värre och värre. (Vilket jag tyckte var bra eftersom jag helst bara ville få det överstökat så att vi kunde åka hem sedan.)

Eftersom de sa att man vanligtvis brukar öppna sig 1cm i timmen när man nått halvvägs så räknade jag med lite snabb matte ut att vi skulle vara klara vid middagstid, runt 19.00 någon gång. "Visst". Klockan 16.00 fick jag epidural, som jag sade att jag absolut inte skulle ha. Tur för mig att jag tog den! När den börjat verka så minns jag att jag talade om för Dennis att "det här var väl minsann ingen pers, att föda barn, hur enkelt som helst!" Han påminde mig försiktigt om att jag faktiskt inte fött barn än... Men jag mådde toppen, hög på både EDA och lustgas, och tillade att "nu kommer det här att gå jättebra ska du se, jag känner ingenting!"

Det flöt på, jag promenerade runt lite, Dennis sov i en sackosäck (?!!), mitt ena ben blev rött och jag märkte att epiduralen bara bedövat ena halvan av mig, så det skrattade vi lite åt. Vi överskred min tidsplanering och vid 21.00 var jag fortfarande inte helt startklar så de frågade om vi ville ha bebis den 26de eller den 27de. Jag var smått irriterad för att Anders hade gissat på att han skulle komma den 26de, men struntade i det just då och svarade artigt "Så fort som möjligt tack." De tog då hål på vattnet och då blev värkarna intensivare igen. De gav mig rådet att hålla igång för att det skulle gå fortare, så jag, Dennis och lustgasen satte en skiva i stereon och började dansa. (Det finns på video och är en mindre vacker syn.)

Vid 23.30 skreks det för fulla muggar i ett visst förlossningsrum. "Helvete, epiduralen funkar ju inte!!!" Det var tur att Dennis höll inne med "Vad var det jag sa.." och liknande uttryck i just det ögonblicket.
Sedan kommer en minneslucka. Resten är alltså förträngt. Men ut kom han tillslut, och han tog på sig ända till 00.38 den 27de. 52cm lång och 3718g.
3718 gram ren kärlek!