ångest.

men 06.30 är väl lagom att gå upp säger Liam. Just nu struttar han runt här i huset, mammas skrutt, som om exakt 20 dagar blir ett helt år gammal! Det är ju helt sjukt vad fort det gått... Dagis går fetbort, jag har dagar som räcker till april och det tänker jag faktiskt utnyttja!
När jag tänker tillbaka ett år, på när man gick där och väntade, vankade. Det var bara jag och Dennis. Jag, Dennis och en osedd liten varelse i magen som vi längtade så oerhört mycket efter. Känslorna jag kände då kommer tillbaka till mig i samma ögonblick som jag ägnar en tanke åt den tiden. Skräckblandad förtjusning. Förvirrad förväntning. Orolig lycka. OTROLIG LYCKA!
Jag börjar helt enkelt bli rädd. Rädd för att han ska växa upp och bli sin egen människa. Rädd för att vakna en dag och inse att han inte behöver mig längre. Så fruktansvärt rädd jag är alltså, speciellt med tanke på hur fort 1 år har gått. Nu är det ju bara 17 kvar till han får bestämma själv, och då kan jag ju inte ens hålla honom kvar genom tvång....
ÅNGEST!