Jag kan inte, jag vill inte, jag vågar inte.
Lite av varje och jag får hela tiden känslan av att jag inte kommer att hitta tillbaka.
Så många tankar, känslor, måsten. Så mycket jag vill vara, hoppas på att bli.
Förgäves.
Svammel kommer aldrig att leda någonstans och hur mycket jag än försöker vrida mig loss så kommer du alltid att finnas där för att dra ner mig igen.
"Du ska inte tro att du är någonting. Det finns miljarder människor som försöker men aldrig lyckas, så varför skulle du? Du kanske hade rätta känslan en ynka millisekund men den dödade du lika fort, precis som allt annat din hand rör vid."
Vilken dysfunktionell värld vi lever i.
Helt plötsligt blev det så svårt att vara ärlig. Eller kanske har det alltid varit så, att den som vågar säga som det är, är dömd att misslyckas. Ärligheten är inte alltid rolig eller väntad eller en enda gnutta perfekt, men den är bland det vackraste som finns. För när man kommer till kritan så finns det ingenting som uppskattas så mycket som ett ärligt svar, oavsett om frågan är pirrig, spännande och nervös, eller om den skär i hjärtat vid minsta tanke på hur följden kommer att se ut. Ett ärligt svar är ett avslut på en väntan, men också en början på en förväntan. Ett oärligt svar kan aldrig mätas med ett ärligt, oavsett hur lycklig lögnen skulle göra dig för stunden.
Jag önskar att jag, en dag, kan uppnå något som åtminstone liknar ärlighet.
I så fall ska jag skriva det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar