the joy of nightmares

Det är en jobbig känsla att vakna varenda dag utan att vara tillräckligt utvilad, trots att den lille nu sover så bra i sitt egna rum. Okej om man vore ovan ett par dagar, eller någon vecka, men det har snart gått tre månader nu. Tre månader sedan Liam slutade sova med oss i sängen. Ändå vaknar jag varje natt, genomsvettig och med ett ryck, slänger mig ut mot sängkanten, tror att jag kommit precis för sent. Tror att han rullat över kanten och ned i golvet. Sekunden innan jag förstår att jag drömmer är så otroligt, obeskrivligt hemsk. Han är hyfsat stor nu, och skulle han ramla ned (vilket han aldrig har gjort) så skulle det förmodligen gå bra. Men i drömmen är han fortfarande liten, i princip nyfödd. Min lilla bebis, min stora skatt.
Jag skulle behöva sova. Skulle behöva en smäll i huvudet, eller åtminstone ett gäng sömnpiller. Men då är jag rädd för att inte kunna vakna istället? För att ändå vara helt slut när morgonen kommer. Jag säger åt mig själv varje kväll att sova tungt, att inte vakna, att han är trygg i sin egen säng, i sitt egna rum. Likfan drömmer jag, och likfan vaknar jag med hjärtat i halsgropen. Börjar fundera på om det är något undermedvetet som ligger och trycker, eller om jag bara har ett otroligt stort kontrollbehov och en rädsla för att förlora det bästa som någonsin hänt mig. Oavsett vad så finner jag inget svar, och ingen direkt lösning. Finns det någon som känner samma eller är det bara jag som är konstig?