confession

Det är svårt att veta var man ska börja när man har så mycket att säga. Så mycket att man inte vet vad som är viktigt egentligen. Det känns som att vi står och stampar på samma plätt dag ut och dag in. Det känns som att vi förgäves försöker platta till högen, plana ut marken, förinta alla problem. Förneka att de ens finns.
Ibland känner jag att det är du som är skurken. "Om du bara kunde förändras!" Ibland känner jag att det är jag som ligger bakom allting. "Om jag bara kunde hålla käften någon gång!" Skuldkänslorna bollas fram och tillbaka till de fördelas lika på våra axlar och vi båda känner oss som hycklare. När skymningen tar vid och vi blir mörkrädda talar vi trevande om för varandra hur mycket vi älskar, behöver, vill försöka. Sedan känner vi oss som ännu större hycklare dagen efter när vi inser att det inte gjort någon skillnad, att vi fortfarande inte räcker till.
Jag har en man som inte är av denna jord. Han jobbar och sliter men ända är det inte tillräckligt för mig. Han kämpar både på jobbet och även hemma, bara man säger till vad man vill ha gjort. Jag tror att det är det som är problemet. Jag vill inte behöva säga till. Jag är av den bekväma sorten som tror att saker sköter sig själva, som tror att män ser samma smuts i hemmet som kvinnor. Jag är av den bekväma sorten som tror att Dennis aldrig kommer att tröttna, hur mycket jag än tjatar, som tror att Jag aldrig kommer att få nog, hur mycket jag än behöver tjata. Sanningen är den att vi orkar inte hur mycket som helst. Vi ställer oss hela tiden frågan; Hur länge till står vi ut? och innan vi kommer på svaret så känns allt väldigt skrämmande. Rätt som det är kommer vi på oss själva med att ligga där i mörkret och treva, tillsammans. Vi kommer att tänka på hur hemskt det skulle kännas om vi inte hade den där stunden av fred, det där ögonblicket som inte innehåller ensamhet. Vi kommer att tänka på hur jobbigt det är, men också hur mycket jobbigare det hade varit om vi inte varit två, om vi inte haft varandra att vända oss till. Vi kommer också att tänka på svaret på frågan och nej, vi vet inte hur länge vi står ut eller hur mycket mer vi orkar, men än är vi inte redo att ge upp.