Jaha, nu sitter jag här igen, efter att ha nattat en ovanligt ledsen bebis. Tand nr 3 och 4 tycks vara på väg och jag lider verkligen med honom. Matning blir också lidande tyvärr och just nu är det mest kall fruktpuré och en vällingflaska då och då som går ned. Rutiner som rubbas är inte skoj.
Skuldkänslor är inte heller speciellt kul. Är det verkligen okej att bli irriterad på sin bebis när man VET att han har det jobbigt och säkerligen också har ont? Är det okej att längta till det är dags för honom att sova middag igen så att man får en chans att vila?
För hur dåligt det än får mig att låta, så längtar jag. Dessa dagar, då han har ont, då jag tycker synd om, då jag blir irriterad, då det känns som att ingenting duger och jag inte räcker till, då längtar jag efter lugnet och tystnaden, vilan.
Jag tror faktiskt att det är okej att känna såhär. För när han äntligen äntligen somnat, så längtar jag så otroligt mycket efter att han ska vakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar