Jag minns hur fruktansvärt duggigt det var. Vädret. Allting egentligen. Snön på backen var halvsmält och lortig, nästan likt en motorväg vid halvfyratiden på eftermiddagen vid 1,5 plusgrad och rusningstrafik. Dagen kunde lätt beskrivas som en glädjens dag, men inte en skymt av solens strålar syntes, varken på himlen eller i mitt hjärta. Det var dagen då allt som egentligen skulle vara ljust plötsligt blev betydligt mörkare, till och med i mina ögon, och trots att det var vår så kändes det som höst. Inte den höst man vill minnas där löv i alla dess vackra färger, långsamt som genom den minsta vindpust reflekterar solens strålar i sin nästes ögon. Det var ingenting likt en höst i form av kvälls promenader, rosiga kinder och långa pratstunder i brasans omfamnande sken. Nej, för att beskriva denna vårdag på ett korrekt sätt krävs en mörk eftermiddag i sena november, där elden är allt annat än vänlig och kinderna är rosade av någonting så mycket mörkare än glädje.
Det var mars och jag var motvilligt på väg mot ännu en plågsam skoldag i min extremt tråkiga piss-gula skola. Det var sista terminen innan befrielsen var ett faktum och jag kunde inte annat än att försöka hålla ut. Men den här dagen var annorlunda. Vartenda år på vårterminen anordnade min extremt tråkiga piss-gula skola ett evenemang som de kallade "Bad Taste". Det gick ut på att dem som ville och hade tillräckligt med motivation och fantasi skulle klä sig så osmakligt som de bara kunde och sedan gå klädda så till skolan den här dagen. Dagen var helt studiefri och bestod av olika aktiviteter så som sång i aulan och tävlingar i gymnastiksalen. Mot slutet av dagen utsåg man de absolut sämst klädda och dessa belönades med ett pris av något slag. Jag minns hur jag och mina absolut bästa vänner som jag delade allt med under mitt första år på högstadiet samlades tidigt på morgonen på "Bad Taste" dagen, helt exalterade och fnissiga när vi fulade till varandra. Vi klippte sönder strumpbyxor i rött, matchade det med en chockrosa t-shirt, pappas randiga slips och tuperat hår. Till detta bar vi ton av smink i osmakliga färger och olika skor på fötterna. Efteråt brukade vi skratta åt det hela och prata om framtiden och hur vi alltid skulle hålla kontakten och vara bästa vänner.
Det är konstigt vad saker och ting kan ändras på två år. Det verkade nästan som en fånig illusion, när jag två år senare gick med tunga steg från aulan och sången till huset där mitt skåp låg, i den lortiga, halvsmälta snön. Tiden i aulan hade jag tillbringat med killarna i klassen. De var schysta, raka och ärliga som killar överlag är. Jag vet inte riktigt, men högstadiekillar brukar inte ha det där inom sig som tjejerna ofta har en tendens till att ha, det där smusslandet och skitiga snacket bakom varandras ryggar. För mig var det en avslappnande känsla att vara med dem, där man slapp undra hela tiden vad som sades när man gick därifrån. Ingen vidare djup relation krävde de heller, utan allt verkade så enkelt. Men vad var det då som jag kände att jag saknade så mycket? Jag visste att det var någonting som saknades i mina vänskapsrelationer, men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på vad det var. Killarna var som sagt raka, ärliga, roliga och enkla. Inte ett dugg krävande. Jag behövde inte öppna upp mitt inre, vilket var min största rädsla under den tiden. Jag vet inte, kanske var det vad jag inte ville ha eller trodde att jag behövde som jag saknade. Kanske var min ständiga känsla av ensamhet på något vis mitt undermedvetnas sätt att tränga igenom och ge mig en hint i rätt riktning. Hur som helst så var jag, medan jag lät mina långsamma steg föra mig igenom korridoren i vad som kallades E-huset, inte i närheten av den riktning som jag idag kallar för den rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar