vi minns

En växande känsla av tillfredsställelse. En kittlande spark, en puff i hjärtat. Två helt otroligt löjligt breda leenden. Ja, känslorna som kommer och går när man väntar barn tillsammans med den man älskar är helt otroliga, snudd på obeskrivliga. Tappra försök gör mig till människa, varenda liten rörelse i magen gör dig till ett underverk. Soliga möten, spirituella förändringar. Jag är och fingrar på det andliga. Det började med en evighet av lyckligt illamående och följdes av ett ostadigt glädjerus där oro var den andra ingrediensen. Helt plötsligt är det vecka arton och synen av dig på den stora ultraljudsskärmen tårar din pappas förtrollande ögon. Du andas, du voltar, din puls är så hög. Plötsligt inser jag att jag har två hjärtan i min kropp. Två hjärtan som pumpar samma blod och två hjärtan som en gång varit bara ett. Tankarna far; är jag verkligen kapabel till att skapa ett litet, litet liv? Ett liv stöpt ur en änglaform; kan jag sedan forma det livet lika bra hela tiden så länge som jag bär ansvaret på mina axlar? Helt ärligt så är jag vettskrämd för att bli ofokuserad, för att glida av banan, tappa kontrollen och vara skyldig till omedvetet förstörande av något så vackert, så underbart. Om möjligt ännu ärligare är mitt inre när fingrarna, långsamt dansandes över tangenterna, antecknar min gigantiska rädsla för att bli en dålig mamma.
   Trots alla rädslor som sköljer över mig i perioder så har jag aldrig mått så bra. Jag har aldrig riktigt funnit ett sätt att förklara hur det känns i kroppen när allt står rätt till. Hur det är när det spritter och far likt ett överaktivt barn under säsongens första fotbollsträning, eller när det blir svårt att sitta still trots att det är just vad kroppen egentligen behöver. Jag tror inte att jag någonsin kunnat sätta ett finger på hur det verkligen känns när allt inom mig harmlöst frontalkrockar och möts i en oförklarlig, övernaturlig harmoni. Nej, upplevelsen i att vänta ett barn må vara praktiskt taget oförklarbar, men det är den där puffen i hjärtat, den allra första kittlande sparken och din själsfrändes löjligt breda leende som gör att du, utan att kunna ta på och utan att kunna förklara känslan, bara vet.