jag är trött, jag är skakig
jag är rädd, så otroligt rädd
jag står inför något så stort, något så vansinnigt stort
jag måste sluta läsa, sluta döma mig själv
för det är när jag gör som jag just gjorde jag hamnar här, i träsket av oigenkännlighet
jag blir så förbannad när jag inte längre hittar ord, rätt meningar, ett sätt att beskriva hur det är
jag är trött, skakig, rädd, förbannad för att förlora vad jag hört att jag kan.

för vad gör man när man inte längre kan? om man inte kan?
vad skulle jag ta mig till om jag inte längre hade vad som kännetecknar mig?
vad skulle jag göra, vem skulle jag vara?
skulle jag bli dömd av andra så som jag dömer mig själv i detta nu?

men vad ska man göra?
vad tar man sig till om det de kallar talang inte längre uppenbarar sig på det viset man är van vid?
vad gör man om orden slutar att komma, om meningarna tar slut, om man inte längre finner sätt att beskriva?
vad gör man om fingrarna slutar att dansa?