Promenad - check. Vila 2 timmar - check. (i alla fall för bebis). Vaknade till orden av min käre syster i telefonen, som var lite extra djup just idag. Ibland önskar jag att vi var lika nära in real life som vi är emotionellt. Trots att jag ser dig framför mig varenda gång vi pratar så lyser jag alltid upp som mest när man kan krama om dig som hälsning. På tal om närhet och känslor, så kan jag inte låta bli att påverkas lite av mörkret. Mörkret ute, andras mörker. För ibland upplever vi alla någon form av mörk och dyster tid, då det helt enkelt känns som att ingen har det värre än en själv. Jag har själv känt det och jag kommer förmodligen, utan att det är pessimismen som talar, att känna det så igen. Men skulle man göra ett stapeldiagram över alla liv där man räknar ut medelvärdet på deras mentala hälsa, där högst stapel är lyckligast, så skulle min förmodligen ligga bland de översta, åtminstone en bra bit över medel.
Jag tror att det kan vara viktigt, i dessa mörka tider, att försöka slänga lite ljus på varandras liv. Att ägna en tanke åt de som kanske inte har det så bra just nu ger en nog inte bara känslor av skuld för att man lever här i sin varma och kärleksfulla miljö och ingenting kan göra för de som har det kallt och jäkligt, utan också en känsla av att man är lyckligt lottad och bör ta vara på det fina liv man har och FRAMFÖRALLT - de som man har lyckan att spendera det med. För när allt kommer omkring så är det familjen och gemenskapen som betyder någonting.

Jag sade att jag varenda år tänker på dem som sitter ensamma på julafton,
Du sade att du tänker på dem som inte har någonstans att sitta alls.