våga inte förneka

Människor utan egentlig identitet, skyhöga stängsel med taggtråd noggrant virat kring övre delen, jobb åt alla fyllda tio år, döden åt de yngre och de sjuka. Hur kan det någonsin vara så otroligt fel att vara människa?
Ytterligare en regnig natt, ett dussin nakna skott. Ett dussin nakna skott som skär genom natthimlen. Människor på rad, lika nakna. Jag kan känna hur deras ögon tåras, jag kan uppleva det, för mina tåras också. Hur kan man blunda för alla massakrer?
En pojke sitter nedsänkt i dasset. Han tvingas höra hur familj efter familj halveras. Han sitter i skiten på grund av moderskärlek och hör hur de kommer med lastbilar av ondska och hämtar de unga och de sjuka, de skadade och de gamla. De som helt saknar betydelse. Hur kan man blunda för alla splittrade relationer?
Trevande händer, isolerad kärlek som inte räcker till. En annan pojke slits ifrån sin mors armar och hennes skrik skär i hjärtat som den vassaste kniv lätt delar en tomat. Taniga människor lastade på lastbilar ända upp till taket. Avklädda, våldtagna av förnedring och smutskastning. Långsamt på resande fot mot en sista destination, en destination du även kan kalla "dödens dusch". Hur kan man blunda för en sådan råhet?
Jag lämnas berörd och förbannad. Chockad och förtvivlad. Lika trevande som deras händer snubblar mitt inre över sanning efter sanning om hur människor verkligen blivit behandlade. Likt skadeinsekter sprayades de med dödens gift och likt ohyra sopades de sedan långt, långt åt sidan och lämnades till att helt glömmas bort.
Ord som talar, de säger något om ett påhitt. De försöker intala mig att dessa människor aldrig existerat. Min hjärna vill desperat skrika "idioti, idioti". Hur kan man förneka alla miljontals offer som skördas under en och samma tid? Hur vågar man sig på att ta ifrån dessa människor sin rätt till att ha levat, IGEN? Hur kan man blunda för förintelsen?
En text om sanningen har lämnat mig totalt utmattad och min mun uttalar långsamt; för evig skam till de som fortfarande förnekar.